För några år sedan kom jag i kontakt med Helem, en ”LGBTIQ-organisation” i Libanon, en av Arab-världens första NGOs för homo-, bisexuella, lesbiska och transgender personer och skrev då en text, som jag nu producerar på min blogg, se nedan. Vid ett återbesök till Libanon sommaren 2015 ser jag med glädje att deras verksamhet fortsätter att fungera, se mer på deras FB-sida: https://www.facebook.com/pages/Official-Page-for-Helem-Lebanon/133916233311662

Unspeakable Love – Gay and Lesbian Life in the Middle East

Brian Whitaker

Saqi Förlag

Beirut, Libanon 2006

Onämnbar kärlek- att leva som gay i Mellanöstern

Brian Whitaker

Alhambra, 2007

Arabiska bögar och lesbiska i grupparbete med islamister? Hur skulle det gå? Häromåret skulle jag i mitt jobb som sociologiprofessor vid katolska Notre Dame University i Libanon anordna en kurs om förändringsarbete i det arabiska civilsamhället. Bland deltagarna fanns bland andra några islamistiska föreningar, sekulära organisationer, samt Helem, den enda erkända och registrerade organisationen för homosexuella och lesbiska i Mellanöstern.

Snart var det dags för grupparbeten. Vi gjorde slumpvisa gruppindelningar och Ahmad, från en stor sunnitisk organisation, hamnade i samma grupp som en representant från Helem. Uppgiften var att titta på organisationer i förändring. Deltagarna valde att ta upp Helem som ett fall. Gruppen arbetade en hel dag för att sätta sig in i Helems interna och externa problem och hur man skulle komma över de hinder som fanns i form av fördomar, rädsla och det som man uppfattade som förtryck. När det blev dags för gruppredovisning blev Ahmad vald att presentera Helem. Han gav en hel del råd gällande påverkansarbete som han menade skulle kunna fungera i Mellanöstern. Det kanske mest förvånande var att se med vilken respekt och intresse som alla gruppdeltagarna gav stöd och uppmuntran till de två homosexuella representaterna, en man och en kvinna, från Helem. De berättade själva att de blivit förvånande över den värme och öppenhet som hade präglat hela kursen. De hade först varit undrande till om de skulle våga anmäla sig, av rädsla för att inte bli accepterade. Jag frågade dem om deras organisation, om de var registrerade och hur de blev bemötta av myndigheter och allmänhet. Jo, de hade lämnat in anmälan om registrering till de libanesiska myndigheterna men aldrig fått något svar. I enlighet med gällande praxis i relation till den gamla Ottomanska lagen kring organisationer från 1909 blev en förening ”erkänd” om inte myndigheten formellt skickade ett nekande svar på en förfrågan om registrering. Denna liberala attityd har gjort att det libanesiska civila samhället omfattas av flera tusen enskilda organisationer av alla typer och former. Helem trodde att deras ansökan var så ”ofattbar” att myndigheterna inte visste hur de skulle reagera. De har nu ett kontor mitt i Beirut, deltar i demonstrationer och debatter och vågar ”komma ut”, men deras sak och kamp är ingalunda enkel i det omgivande samhället.

Med detta i åtanke läste jag den nyligen utkomna boken ”Unspeakable Love – Gay and Lesbian life in the Middle East” av Brian Wittaker, Mellanöstern-korrespondent på The Guardian. Den är publicerad av det libanesiska bokförlaget Saqi och ett av författarens syften var att finna ett lokalt förlag som var beredda att sprida boken i Arabvärlden. Jag var med vid lanseringen i maj tillsammans med ett 70-tal andra, mestadels studenter och psykologer, då det Libanesiska Psykologförbundet bjöd in till ett speciellt seminarium med rubriken ”Sjukdom eller synd? Attityder gentemot homosexualitet i Mellanöstern.”, Där berättade Wittaker att boken just blivit förbjuden i Dubai, men att en arabisk översättning snart skulle vara klar för distribution.

Boken tar upp ett känsligt ämne i Mellanöstern, som inte bara berör individers sexuella läggning, men också vilka konsekvenser det kan innebära för hela släkter om och när deras barn ”kommer ut”.

Wittakers intresse att skriva en bok om homosexualitet i Mellanöstern väcktes i samband med att den egyptiska polisen 2001 stormade Queen Boat, en flytande nattklubb på Nilen, där många homosexuella män träffades. Flera dussin män arresterades och de påföljande skandalösa rättegångarna, med de katatrofala följder det fick för dessa män och deras familjer i den ”moraliska upprensningens” namn, var en av de få gånger som arabisk media verkligen tog upp frågan om homosexualitet. Man kan emellertid konstatera att debatten präglades av rädsla, fördomar och brist på kunskaper om homosexualitet.

Det kan för en utomstående vara svårt att förstå hur viktigt det är för orientaliska familjer att upprätthålla familjens heder, respekt och rykte. Detta är inte något exotiskt som man bara läser om i litteraturen, utan en fråga om liv och död för miljontals människor. Det handlar om något så djupt som människors identitet, vilket får konsekvenser för hur man lever sina liv, väljer sina partners, genomför affärsuppgörelser, skaffar sig vänner -och kanske även fiender. Många forskare talar i detta sammanhang om länder och folk med övervägande ”kollektiv identitet” i motsats till ”den individuella identitet” som råder i väst. Homosexualitet i Mellanöstern måste ses i det sammanhanget, för att förstå hur individer och familjer reagerar när de konfronteras med ”obekväma sanningar”.

De första reaktionerna bland familjer i Mellanöstern när de ”upptäcker” att deras barn är homosexuella är att antingen straffa dem tills de ändrar sitt beteende, eller att försöka bota. Det kan handla om att låsa in dem, att slå och misshandla tills man får höra att dessa ”omoraliska akter” aldrig ska upprepas. I det andra fallet försöker man ofta hitta en respektabel make eller maka och sedan hoppas att det ska ”gå över”. Ett annat alternativ är olika terapeutiska metoder, som genomgående har förkastats i väst av erkända psykolog- och psykiaterförbund. Dessa så kallade ”sexuella reparativa terapier”, i motsats till affirmativa terapier, fördöms av exempelvis American Psychiatric Association, eftersom man menar att sexuell läggning inte är något patologiskt och följaktligen inte kan botas. Istället bör patienten ges stöd att acceptera och hantera sin sexuella läggning. De terapeutiska metoder som används i flera arabländer innefattar även aversionsterapi, vilket bland annat innebär elchockbehandling för att bestraffa ”omoraliskt beteende”. Flera ungdomar berättar att de blivit tvingade av sina föräldrar att ”gå i terapi” för att botas från sin homosexualitet. Vid den efterföljande diskussionen på Libanesiska Psykologiförbundet blev det också uppenbart att detta är en ytterst känslig fråga, och att många arabiska psykologer, psykiatrer och terapeuter använder metoder som kan ifrågasättas vad gäller etiska hänsynstaganden och professionalitet. De pressas ofta av föräldrarna som vill ha ”resultat”, och som byter terapeut om denne inte agerar i enlighet med familjens önskningar. I flera fall leder detta till självmord, eller att personen i fråga tvingas lämna sin familj och/eller land, eller till total förnekelse av den egna individuella identiteten. När man blivit ”botad” tvingas man in till äktenskap och får följa de traditionellt uppsatta normerna och traditionerna för familjeliv och sexualitet. Om man inte ”botas” och det oaccepterade beteendet fortsätter, kan det gå som för ”Al-Hussein” från Jordanien, som tvingades in i ett äktenskap. Al-Hussein fortsatte att ha homosexuella relationer vid sidan om och efter tio år lämnade han sin maka för att flytta ihop med sin pojkvän. Hans bror attackerade honom när han såg Al-Hussein kyssa sin pojkvän. Al-Hussein fick svåra skador och togs in på sjukhus, men även där lyckades brodern ta sig in och skjuta honom i benet. Brodern blev aldrig åtalad eftersom de jordanska myndigheterna menade att detta var ett familjeärende av privat natur. Med en släktings hjälp fick Al-Hussein till slut möjlighet att lämna Jordanien och flytta till Kanada. Han menar idag att han inte accepterar sin broders handlande, men han förstår det: -Det handlar om familjens heder.

Wittaker menar att FN bara undantagsvis har lyckats föra upp frågan om de homosexuellas rättigheter, i enligt med Deklarationen om de mänskliga rättigheterna och artikel två som visserligen inte explicit tar upp sexuell orientering, men där det fastställs att ingen diskriminering kan ske ”av något slag”. Kommissionen för de mänskliga rättigheterna tog upp frågan 2003, men stoppades av Pakistan, Saudiarabien, Egypten, Libyen, och Malaysia. Pakistans ambassadör hävdade att man inte kan tala om sexuell orientering, utan ”sexuell disorientering”. Han tillade:

-Detta är en fråga om grundläggande värderingar för våra samhällen. Förslaget syftar till att tvinga på oss ett värderingssystem. Vi säger: Vi respekterar era värderingar, men var vänliga att hantera dessa i era egna länder.

Wittaker anser att det vore en misstag att skjuta in sig på islam som grundproblemet när det gäller de homosexuellas rättigheter i muslimska länder. De har också olika praxis vad gäller Sharia; rättstraditioner, och positionerna är inte heller enhetliga bland de 55 medlemsstaterna i den Islamiska Konferensorganisationen. Av världens 81 länder som kriminaliserat homosexuella akter är 36 arabiska eller muslimska. I flera av dessa fall handlade domarna inte bara om sodomi, men också om en kombination av våldtäkter, mord, rån och utpressning. Viktigt i sammanhanget är också att beakta de olika muslimska rättstraditionerna, såsom Hanafi, Maliki, Shafii och Hanbali, vilkas inflytande skiljer sig i de olika länderna. En av de viktigaste skillnaderna är sättet man uttolkar Hadith och hur man till exempel utformar en rättspraxis utifrån vad Koranen exempelvis säger om de så kallade Hadd-brotten, i vilken sodomi inte ingår. Vissa islamkännare hävdar att homosexualitet inte uttrycklingen nämns i Koranen, och att Profeten Mohammed aldrig straffat någon för att ha begått homosexuella handlingar. Man är inte heller överens om vilken typ av straff som ska utgå för homosexualitet, i enlighet med modernare muslimska lagar. Många muslimska länder har konstitutioner som säger att Sharia ska vara den främsta källan för lagstiftning. I praktiken har det vuxit fram ett rättssystem som bygger på det gamla koloniala arvet, från främst Frankrike eller Storbritannien.

De som kämpar för de homosexuellas rättigheter bör istället rikta in sig på människors sociala attityder, som ofta grundar sig på fördomar och bristande kunskap. Även för länder i Västerlandet har det tagit år av intensiv offentlig debatt för att åstadkomma förändring. I länder som Storbritannien var det exempelvis först 1967 som sex mellan vuxna av samma kön avkriminaliserades. Att införa reformer och ändra attityder i Mellanöstern kan bara göras inifrån. I vissa fall förvärrar västerländska aktivister snarare situationen, om man inte sätter sig in i de lokala förhållandena och analyserar religionens mångfacetterade roll.

Wittakers bok är ett utmärkt bidrag kring diskussionen om islam och homosexualitet i Mellanöstern. Hans försök att utifrån ett hermeneutiskt perspektiv analysera flera viktiga passager i Koranen, som traditionellt tolkas som att homosexuellt beteende är en synd, är insiktsfulla och kommer förhoppningsvis att bidra till förnyade kunskaper och perspektiv. Räkna med en livlig debatt när boken kommer ut på arabiska och, kanske man borde tillägga, på danska.

Hur gick det då för Helem och Ahmad? Helem fortsätter sitt viktiga arbete i Libanon. Försök har på senare tid gjorts att stänga deras kontor i kvarteret Hamra, i de västra och muslimska delarna av Beirut. Opinionsbildningsarbetet fortskrider emellertid, man skriver artiklar, deltar i demonstrationer, finns med i evenemang som Beirut Maraton och har blivit en del av det libanesiska civila samhället. Och Ahmad är fortsatt chef för en av de större islamiska biståndsorganisationerna. Han fick på det katolska universitet i Beirut ett unik tillfälle att stifta bektanskap med nya vänner och kanske blivande kollegor. Kärlek och vänskap har inga gränser. Inte heller i Mellanöstern.

 

(Ahmad är ett fingerat namn)

#lgbtmellanöstern, #lgbtmiddleeast, #johangarde

Johan Gärde, fil dr i religionssociologi

Docent, Institutionen för socialvetenskap, Ersta Sköndal högskola

johan.garde@esh.se